Den Gyllene Stjärnan  (Übersetzung: Nils Bucher)

 

 

På kvällen parisehjulet på tivolit, armen som letar efter gosedjur i glaslådan, våfflor med varma körsbär och vispgrädde. Den slitna spåautomaten. Sen till tunnelbanan som under vatten. På perrongen träffas du av fiskblickar med sliskiga ögon. Men slumpmässigt och oregelbundet, den totala avsaknaden av en motståndare. Lyktorna som ben av en överordnad värld, i en långsam storm under vatten. Hem sen i en gyllene u-båt, i mjuk mekanik, som sjögräs i den fulla vagnen. Vad sa spåautomaten?

Ta det lugnt. Du vinner med viljestyrka.

 

Sport alltså. Sport på nästa morgonen, de sista veckornas sång kändes ändå bara som småpengar. En ny morgon. Hur kunde du vara så teatralisk? Det känns främmande för dig nu. Sport som anti teatralik. Det är bra. Om nu inte kämpa mot vrålande drakar, sport. Den som inte har någon fiende: sport. Och varför alltid simma mot strömmen, varför inte, hur är det man säger? Styv. Varför inte: In med magen, ut med bröstet?

 

Du alltså i badbyxor.

Dom är rosa och gröna, för du är en rolig grabb. Ingen patetisk visdiktare som tar sig själv på för stort allvar.

Inte någon sådan.

Inte någon mountainbiker heller, sportar du? Jo, visst, men du stannar människa och det tycker vi är bra. Vad heter den där sympatiska snubben, har han en tjej? Vi gillar honom och vill kanske ligga med honom.

Men det finns inga kvinnor i simhallen.

 

Längst bak till vänster undersöker en badvakt en krukväxt. Ingen utomjordisk , han ser inte ens osympatisk ut. Hur han nu dyker upp med huvudet ur krukväxten och upptäcker dig. Som enda gästen. Jag skulle alltid känna igen dig överallt.

 

Du simmar tre kraftfulla banor, stiger upp ur vattnet och röker i glasboxen utanför.  Första seniorer kommer in i hallen. De är helt vita och har gula mössor på sig. De samlas kring en separat gymnastikbasäng. När de har ställt upp sig i vattnet framför badvakten rörelser vid basängkanten. Seniorerna härmar dem med sina gula mössor. Du röker.

Du är en sådan snubbe, du stannar lugn.

 

Senare plötsligt rörelse vid ingången till poollandskapet. Vem är det som kommer? En hel del studenter. En spinkig tjej står där i en arrogant baddräkt och kastar kyliga blickar igenom hallen. Ackompanjerad av sin tjocka kompis som håller handdukarna.

Badvakten har nu posterat sig på sin högsits och seniorerna flanerar fritt igenom termalsituationen.

Du står där och glor på den långa spinkiga tjejen men upptäcker plötsligt någon helt annan, vem?

En människa.

Trots allt.

Du vinkar energiskt, ser han dig? Nej. Han står där i badbyxor och flip flops och ser korkad ut. I denna sympatiska komik av en bekant i en folkmassa.

Står där och ser en inte. Fortfarande inte. Nej.

Han är blind, tänker du. Ett barn pissar mot ditt ben med en vattenpistol, fräck som en morot. Men det blir du inte arg för. Du är inte sådan. Du undrar istället varför ingen ser dig. Du står där och vinkar som en fis i maj månad, så småningom blir det pinsamt.

 

Senare med Sigmund i termalkällaren, Sigmund har rökt på, men för dig är sen ett tag: leva vettigare.

Hur länge exakt? Sen igår? Hur? Sport för det mesta.

Sigmund säger: Nice, stenad i bastun.

Det finns palmer och liggstolar och en isbasäng. Runtomkring bastunas sju giriga munnar. Och så klart nakna. Rynkgubbar och rynktanter. Kompis Siegmund kliver obefängt ur sina byxor. Du också. Kliver ur de rosa och gröna byxorna, tar så med av dig din tygliga förpackning och lägger fram ditt innersta och ropar: Se här, jag är vacker.

Inte just det.

Men obekvämt är det inte heller, tänker du. Tittar där ett tantigt fisköga på ditt kön? Om det så skulle vara så måste det ändå vara rent slumpmässigt och oregelbundet. Den totala avsaknaden av kärlek nämligen här nere. Sigmund går mot den finska bastun: 80° (80 grader), öppnar dörren och säger: Goddag.

Och gemenskapen inne, glatt svettandes ur dimman: Goddag.

 

Världen, förutsebar. Till och med i bastun vet man vid det här laget vad som händer.

Hamlet dör.

Slutet är helt uppenbart.

Ni sätter er här och så sitter ni där. Inte som i riktig sport, där någon vinner. Det här är något helt annat. Det här är wellness. Vad är wellness? Wellness är att inte lyckas. Wellness är en spåautomat, alla ser på dig.

Man får absolut inte sätta sig på det nakna trät bara sådär!

Vi kommer att nå nya kontinenter, med hjältar som dig är det ju inga problem.

 

Sex, sex nämligen, helt plötsligt i det menlösa rummet, den arroganta spinkiga tjejen och bredvid sin tjocka kompis, vågar sig in som helt unga studenter. Och ni som grupp: Goddag.

Hur sitter Sigmund? Helt suverän, den gamle dadaisten. Lägger sitt kön i det öppna rummet.

Och du?

Som en jävla dam.

Ställ hellre benen bredvid varandra, presentera dig för det krassa rummet.

De båda tjejerna sitter som huggna i sten.

 

Och sen den där kvadratcentimetern. Alldeles kort. Vilken färg? Mörkblond. Där sitter hon på sin skatt. Där sitter hon som student med sina långa ben över kors, musbröstet fräckt utsträckt i rummet. Vänder hon på huvudet? Bara väldigt långsamt som en giraff eller en sphinx, hakan ännu ädlare. Vänder hon på huvudet? Hon har flätat hår, bara en slinga har löst sig för att ibland pustas bort, om den inte redan klistrar fast. Shpinxens svett. Hon möter din blick flyktigt med sina ängelsblå ögon och du sitter försvarslös med din snorre i rummet.

Som visdiktare.

Hon sluter ögonen. Och bredvid henne hennes tjocka vän: som boll.

 

Så mycket sex på bara en dag, du är helt begeistrad av ditt liv. En mjuk mekanik med en sorts hand, som då och då pumpar ut och griper efter något. Den griper i det tomma, men det uppstår ett slags gnisslande ljud. En naken tjej i en bastu.

Och när du öppnar ögenen igen är hon borta. Elvis has left the building. Haha.

Du skrattar över ditt lilla skämt, som du unnar dig inombords. Du puttar till Sigmund och viskar: Elvis has left the building. Och ni njuter av ert lilla tvåmansskämt. Ett skämt som inte är riktigt roligt, men ändå lite, åtminstone tillräckligt. Vad är bättre än att skratta med en vän. Då blir ögonblicket till ett litet hus. Och skämtet till en hund vid kaminen. Ett skall av din ande, men alltid försiktigt med teatraliken.

 

Senare i rörrutchkanan. Den går till och med utomhus och in igen. Det är ett nöjesbad. Rösterna låter dämpade och intima i det röda röret. Du är helt ensam med dig själv och hastigeten skulle kunna vara högre. Du hör ett dovt ylande. Runt hörnet skulle klangen ljusna, skulle du plötsligt se den spinkiga tjejen, demoniskt flinande. Hon skulle räcka ut tungan för dig och le blixtrande och du skulle vara förskräckt och bromsa, medan hon skrattar, skrattar skönheten i sig. Men det händer inte. Nere plaskar du bara klumpigt ut. Ur detta rör. Ur denna blandning av droppstensgrotta, uterus och fritidsnöje.

 

På kvällen parisehjulet på tivolit. Hallonnatt, lysenas glans. Nattens varma djurandedräkt. Du är där med Sigmund och ni är på gott humör. Hur skulle det kunna vara annars! Ni är starka, polare. Och dig kan man alltid lätt känna igen. På din näsa till exempel. På sättet du går och står där och inte ser mig. Den underliga komiken av en bra vän i en folkmassa. Du ser så fånig ut, det gör mig riktigt glad, det får mig att (försiktigt!)känna helt oskyldigt. Ölreklamens guldstjärna på parisehjulet och vi här i våran undervattensfilm går värdiga och i slow motion genom världen. Som hjältar i vänskap. När krisen har förmörkat allt, kommer vi som ljusets barn tända på stjärnorna.